Jaa, det kan man undra… Och det gör jag ofta nu för tiden… Det brukar ju sägas att man mår som man förtjänar, men jag tycker inte jag förtjänar att må som jag gör just nu. Jag trivs ju egentligen med livet som det är. Trivs på jobbet, härliga kollegor, härliga barn med respektive, underbart barnbarn, bästa Väninnan och några fina vänner… Så har egentligen inget att klaga över. Men… Jag mår inte bra…

Jag känner mig håglös, omotiverad och så fruktansvärt trött. Känns som att jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Hormonerna går bananas och livet känns allmänt drygt och trögt. Ska det verkligen vara så här?

Vet att jag är mitt upp i klimakteriet och att det kan spela kroppen spratt på många olika sätt. Har ju haft hormonplåster mot/för detta men fick de utbytta på grund av att de jag hade inte fanns att få tag på. Och nu behöver jag ta kontakt med gyn för att kolla upp vad skillnaden är på de olika plåstret eftersom det var efter bytet det började gå ‘utför’ på riktigt. Misstänker att det mesta av problemet ligger där.

Meeen tyvärr drar ju denna håglöshet med sig en del annat också… Jag äter sämre, skräpmat och godis bland annat, jag rör på mig mindre och blir på så sett både slöare och tröttare. Jag vet ju egentligen att jag mår så mycket bättre av motion och träning i olika former. Och jag har ju varit sååå duktig på detta förr, för hundra år sedan ungefär. Nä, inte riktigt men nästan. Jag måste försöka vända denna skutan på något sätt. Både för min egen skull och även för min omgivnings skull. Jag är inte trevlig just nu…

Att vädret sedan är som det är gör tyvärr inte saken bättre. Men jag vet också att jag inte kan skylla på någon annan, det ligger hos mig att ta tag i detta. Kanske med hjälp av andra. Vi får se var det landar så småningom. Ack du tunga väld… Det är bara att kämpa på och försöka se framåt. Jag får helt enkelt deppa ett tid, ta tag i problemen och dra mig upp. Det har jag ju gjort förr.

En bra hjälp innan har varit att skriva både Morgondagboken och Tacksamhetsdagbok. Så det blir väl dags att ta fram dom igen. För jag behöver ju börja någonstans.

Ha de’!