Sitter just nu med totalt stiltje i hjärnan. Har nämligen tre inlämningsuppgifter som ska göras på mindre än två veckor…. Och två av dom kan jag inte göra förrän jag har jobbat med handdockan i barngrupp några gånger. Aj aj aj… Knepigt…Och det är inte så små uppgifter heller… En synopsis på hela arbetet. Utifrån denna ska vi sedan få handledning. Sedan ska vi skicka in en presentation av dockan och arbetet med denna på ett A4, som även ska redovisas muntligt och där på en skriftlig rapport på hela arbetet med handdockan på max tre A4-sidor. Känner mig lite smått stressad och då stannar min hjärna helt. Får se om det släpper om jag pausar med lite bloggning. Kan ju hoppas på det.

Fast vad ska jag blogga om…Tog visst helt stopp här också. Har väll igentligen massor att skriva om men kan inte komma på något just nu…

Det där om lycka som jag skrev om i förra inlägget är något som jag funderat mycket på. Visst ska man hitta lyckan inom sig och så… Och det är det jag har funderat över. Är jag lycklig med mitt liv? Är det så här det ska vara? Kan det bli bättre? Och i så fall hur? Och varför skulle det bli bättre om jag ändrade på något? Vad är det jag ska ändra på då?

Ja, frågorna är många och inga självklara svar finns. Tyvärr… Och ja, jag vet att det är bara jag som kan svara på dessa frågorna och eventuellt göra något åt det. Ingen annan kan tala om för mig vad jag ska gör eller inte göra med mitt liv.

Blev visst lite djupa funderingar här… Nu ska jag försöka samla tankarna och ta itu med mina uppgifter. Det är något som jag igentligen tycker är roligt och man kan nog säga att jag känner mig lycklig och previligierad som har fått denna möjlighet att studera och utveckla mig själv. Tror också att det var en liten räddning för min del, med allt jobbigt som har varit både hemma och på jobbet… Behövde detta ”brake” i från vardagen. Annars hade jag nog kraschat igenom mitt tunna skal av stresstolerans. Shit också att man ska vara så bräcklig i vissa situationer… Har man en gång varit i väggen så får man sota för och jobba med det för det resten av livet känns det som. Fast det är ju klart…det som gjorde att jag hamnade där är ju lite av min personlighet och livsstil och det är ju inget man ändrar på i en handvändning. Klart man får jobba med det resten av livet. Sorgligt men sant. Förhoppningvis blev man lite klokare och lite mer rädd om sig själv efter en sådan smäll.

Ja ja…nog om detta nu tror jag att inspirationen har infunnit sig och jag ska ta itu med mina läxor. Vi hörs en annan gång så ni får ha det så bra tills dess…

Ha dé