Att vara på väg mot botten…

Standard

Minns inte om jag har skrivit om det här på bloggen men det har jag säkert gjort. För ganska många år sedan gick jag sjukskriven för utmattningssyndrom, helt och delvis i ca fem år. Ganska lång tid… Och om ni nu råkar vara några som läser min blogg så vet ni också att de senaste fyra fem åren har det hänt en hel del i mitt liv. Både privat och på jobbet. Så nu tyvärr har jag fått kraftiga känningar av dessa gamla stresssymtom. Tyvärr läker ju aldrig kroppen helt från ett sådant tillstånd och spiralen ner kan gå ganska fort när man är på väg att halka dit igen. Och tyvärr så har min nedåtgående spiral börjat snurra lite för fort för att jag ska ha hinna med att återhämta mig. 

Egentligen så har jag hört varningsklockorma ringa ganska länge men jag har ändå hållt mig på rätt sida fallrepet och på fötter. Men när jag i förra veckan ringde vårdcentralen för att jag ville kolla upp min yrsel (varningsklocka!) och blir uppmanad att kontakta rehabiliteringen för samtal. Och efter bedömningssamtal där sedan få tid hos terapeut nästan omgående så insåg jag ganska snart att jag ska nog börja lyssna på klockorna som ringer allt högre.

Terapeuten jag var hos i förra veckan var väldigt bra och menade på att jag var inte den första förskolläraren/läraren som var där och hon tyckte även att jag skulle försöka få det genom jobbet och företagshälsovården eftersom det var väldigt mycket knutet till mitt arbete. Kan sägas att jag hela tiden varit väldigt öppen med min rektor om min situation så det var inte svårt att ta upp det med henne. Pratade med henne häromdagen och idag mejlade jag över mina symtom och jag har fått tid redan på fredag. Så det var väldigt snabbt jobbat av henne. Och det är ju bra. Tyvärr får det mig nästan att må ännu sämre. Allt blev så påtagligt och på riktigt. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag vill verkligen inte hamna där igen. Och det ska jag förhoppningsvis inte göra eftersom jag får hjälp nu. Men bara vetskapen om att jag inte orkar fixa det längre är tuff. Tur jag har bra kollegor omkring mig som stöttar mig i detta. Och det blir säkert bra med tiden.

Tack för att ni eventuellt tog er tid att läsa detta. Var rädda om er nu där ute i världen! 💖 Nu väntar sängen för mig och förhoppningsvis lite god sömn inatt.
Ha de’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s