Natten mellan den sjunde och åttonde december för ett år sedan tog jag ett stort och allvarligt beslut som kom att påverka både mig och flera i min omgivning. Nämligen beslutet att lämna min man efter nästan tjugofyra år tillsammans! Hade väll egentligen gått och bearbetat detta mer eller mindre under en längre tid. Jag var inte lycklig, men ändå älskade jag ju honom fortfarande. Jag ville hålla ihop familjen. Men den natten för ett år sedan inträffade det en rad händelser som gjorde att jag tog ett definitivt beslut att nu fick det vara nog. Både för mig och mina barns skull.

Året som har gått har varit en resa i en känslomässig berg- och dalbana. På alla plan. Jag har åkt mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lycka och ångest… Funderingarna har varit många; Gjorde jag rätt? Svar: Ja. Kunde jag gjort annorlunda? Svar: Nej. Var det jag som gjort fel hela tiden? Svar: Nej. Kunde jag försökt mer? Svar: Nej. Tog jag rätt beslut att gå? Svar: Ja! Raden av frågor kan göras lång, men alla svar jag ger mig själv leder fram till samma beslut: Jag gjorde rätt som gick. Och det känner jag innerst inne i maggropen att jag gjorde. Och det känns bra mitt i alla funderingar. Och jag har gång på gång under året fått svart på vitt att mitt beslut varit det rätta. Flera diskussioner, meningsskiljaktigheter och olika syn på saker och ting har gett mig bevis på att inget hade blivit bättre om jag stannat. Tvärtom! Bara som en sådan sak att stötta sina barn i beslut som jag som förälder egentligen inte gillar men som är mitt barns fulla övertygelse om att det är rätt. Där kan jag bara som förälder tala om vad jag tycker och tänker men i slutänden måste jag stötta och ställa upp. Inte vända mitt barn ryggen och säga att ”det där accepterar inte jag, det får du klara ut själv”. Bl.a. detta och många andra situationer, både större och mindre, har inträffat under året. Jag har gråtit många tårar för mina barns skull, för att deras far varit misstänksam, oförskämd och otrevlig mot dom. Många gånger helt utan anledning eller över småsaker ur mina ögon sett.
Och så nu för nån vecka sedan fick jag reda på att han har träffat en ny kvinna… Jag visste ju att den dagen skulle komma förr eller senare men inte riktigt så snart. För det visade sig att de hade tydligen date:at ett tag. Och plötsligt så tar misstänksamhetens klor tag i en med full kraft: Värst vad det gick fort! Bara nån månad. Kände de varandra innan? Har de träffats förr? Var jag inte värd mer tid än så? Varför ska han, som gjort mig och våra barn så illa få vara lycklig? Han som har sårat och sårar oss så. Han är inte värd det i mina ögon! Definitivt inte värd det… Och det är det som gör mig mest förbannad!!! Att han som ser ner på andra och bara tycker att det han gör är rätt och riktigt, ska få vara lycklig med någon ny!
Jag vet att det var jag som valde att gå och jag vet att jag inte borde bry mig… Men jag gör det. Jag bryr mig och det gör mig frustrerad så in i bombens och det retar mig. Det retar mig att jag bryr mig. Jag är inte nån bitterf…a och tänker inte bli det heller, men han är definitivt inte värd att vara lycklig. Inte än i alla fall. Så småningom, men inte än…

Nej, orkar inte skriva mer just nu. Måste lugna mig lite och samla mina tankar. Dom börjar fara runt i huvudet på mig när jag tänker på allt som hänt. Jag återkommer när jag sansat mig och förhoppningsvis tänker lite klarare än vad jag gör just nu…
Ha de’