Det kan man fråga sig… Har en Väninna sedan några (ca.10) år  tillbaka. Vi har under den tiden bott ganska nära varandra och har lätt sprungit över på en kopp kaffe eller dylikt. Behändigt och bra och vi sågs några gånger i veckan. Ibland bara en timme, ibland en hel kväll beroende på vilken veckodag och vad vi skulle göra.

För nått år sedan flyttade hon till grannkommunen av olika anledningar som jag inte tänker gå in på här då de är väldigt personliga. Det tar ca. 30 minuter att köra med bil eller ca 20 minuter med tåg så det är ingen längre sträcka att ta sig. Men det blir ändå för långt och det behövs mer planering. Så nu ses vi väldigt sällan. Är av förklarliga skäl inte lika lätt att slinka över på en kaffe. Det tråkiga är att vi ses typ aldrig numera. Håller bara sporadisk kontakt men vi finns ändå där. Och när vi ses är det som det var igår.

Nu på Valborg fick vi äntligen till en träff. Tror vi kom fram till att vi inte setts sedan september förra året. Det är sinnes! Och vi har verkligen försökt men varje gång vi skulle ses har det kommit något i vägen. Sjukdom, skador och andra oförutsedda händelser. Men nu äntligen. Och så mysigt. Vi gick på restaurang och åt god mat och drack gott vin. Vi gick sedan vidare och tog en god drink och bara pratade och pratade.

Kvällen blev ändå inte sen och vi bestämde att vi skulle ses om 14 dagar igen för att gå på loppis. Håller tummar och tår för att vi håller oss friska. Vi har ju så kul när vi väl ses och bägge två älskar att åka på små utflykter till loppisar, gårdsbutiker och liknande. Så denna sommaren kom vi överens om att vi ska bli bättre på spontanutflyckter tillsammans. Håll tummarna för oss!

Ha de’!