Då var det dags igen…Både att åka på campus i Förskolelyftet och att åka till Hörselvården med sonen.

Campus har redan varit. Åkte i söndags och kom hem i tisdags kväll. Jätteroligt denna gången också. Det är ett sådant glatt och härligt gäng som träffas. Alla bjuder verkligen på sig själva och alla verkar ha riktigt roligt. När man redovisar något visar alla ett äkta intresse och man delar med sig av ideér och låter sig inpireras. Och den som blir inspirerad talar om detta och delar med sig av sina tankar i detta. Jätteroligt och man är alldeles full av intryck så hjärnan känns helt tom… Hur nu detta går ihop? Men jag tror ni vet vad jag menar… Att intrycken är så många att det känns helt tomt innan man har sorterat in och smält allt så man kan börja plocka fram alla egna tankar om det som har hänt. Helt underbart. Jag ser redan framemot nästa träff.

Första examinauppgiften är också gjord och inlämnad nu. Ska bli så spännande att få respons på detta. Tänk om man har fått allting helt om bakfoten. Vilket jag verkligen inte hoppas och jag tror inte det heller för den delen. Eller..? Det är ju trots allt en högskoleutbildning man går…

Lite senare idag ska jag med Sonen till Hörselvården igen. Det är nog ett år sedan nu ungefär. Han behöver ju (som jag nämnt innan) hörapparater på bägge öronen eftersom han har en ganska kraftig hörselskada som upptäcktes när han var nyligen fyllda femton. Han är idag drygt sjutton år. Detta är han, av förklarliga skäl, inte speciellt pigg på och har sagt bestämt nej. Min förhoppning är att han ”tar sitt förnuft till fånga” och börjar använda sin hörapparater. Det skulle underlätta så mycket för honom både hemma och framför allt i skolan. Men som hans läkare säger: Vi kan inte tvinga honom. Det måste mogna fram och det måste komma från honom själv.

Läkaren han har är hur gó som helst och mycket duktig. Hon gör vad hon kan för att övertyga Sonen om att det är det bästa för honom om han kan använda sina hörapparater. Hoppas att han går med på detta idag…I alla fall att ta med apparaterna hem och prova de hemma ett tag för att känna hur det är och för att vänja sig vid alla ”nya” ljud som det kommer att bli för honom. Hoppas, hoppas…För som de flesta föräldrar så vill jag ju det bästa för mina barn. Samtidigt så har jag full förståelse för att han tycker det känns jobbigt. Men jag hoppas i alla fall.

Nu måste jag duscha och fixa till mig. Min mor kommer snart för det är hon som ska skjutsa oss till grannstaden och Hörselvården eftersom vår egen bil är lite sönder och kan inte köras för tillfället.

Så till nästa gång säger jag…

Ha dé