Lite jobbig faktiskt. Har inte skrivit nått eftersom jag inte har vetat hur jag ska skriva. Vad och hur mycket ska man lämna ut om sitt liv? Tål att tänka på men här kommer en sammanfattning av denna veckans händelser.

Som sagt veckan har varit lite tung. Först får vi reda på att sonen ,15 år, har en kraftig hörselskada och behöver med största sannolikhet hörapparat på bägge öronen. Han har ”lurat” oss i flera år. Visst har han verkat lite frånvarande och ”mumlig”, sagt ”va” flera gånger när man pratat med honom, precis som många andra tonåringar…Hans personlighet har alltid varit en lugn, tyst och försynt kille som varit trygg i sig själv och gått sin egen väg. Men att han inte hört oss!!! Inga i omgivningen, varken vänner och bekanta, lärare, inte ens vi själva, hans familj, har märkt någonting. Konstigt. Ja,ja, nu vet vi i alla fall och ska ta tag i detta med allt vad det innebär med kontroller och samtal med både läkare, specialister och alla på hans skola. Det blir säkert bra när allt faller på plats.

Senare i vecka kom den tragiska nyheten att min svägerskas man bragt sig själv om livet. Vilken chock!! Vad finns som är så fruktansvärt att man inte ser någon annan utväg än döden? Det är för mig en gåta.

Som om inte det var nog så ringde syrran dan där på och sa att mamma ligger på sjukhuset för hjärtat. Det rusade visst för henne. Hade 210 slag/min. när hon kom in till akuten. Har pratat med henne och hon sa att läkarna säger att hon har något flimmer i hjärtklaffarna. Var tydligen inget farligt i sig, men kan leda till hjärtattack om det inte behandlas. Så nu så får man bara vänta och se vad som händer där.

När fredagen kom så var jag ganska trött som ni nog förstår. Men det är väll bara att bita ihop och ta nya tag antar jag.

Ha de´